Under den här perioden har jag varit ombord på Oden hela tiden. Lyckligtvis är Oden en såväl trevlig som intressant plats att vara på under den här expeditionen. Fritid kan spenderas i till exempel bastun, gymmet eller bion. Det finns också gott om kunniga människor ombord att prata med och det ihärdigt dimmiga vädret har gett vika för ett klarare, vackrare, men också kallare väder. Överlag har temperaturen fallit från cirka noll grader till omkring minus fem och med lite vind ovanpå det så blir köldfaktorn ungefär minus femton. Midnattssolen förser oss med ljus dygnet om, men cirklar också lägre för varje dag och ibland beslöjas den delvis av moln, vilket skapar en fantastisk utsikt.
Det finns dock en hel del jobb att göra här och Kathy och jag har följt forskarna i deras arbete. Många spektakulära resultat har framkommit de senaste dagarna och ibland har det funnits tillfälle att fira, men för tillfället tänkte jag fokusera mer på tillvägagångssättet än resultatet. Så, hur kan lera från havsbottnen säga något om tidigare klimat?
Det finns många saker som kan undersökas för att svara på det. Den första är färgen på sedimenten som kommer in till labbet. Olika färger ger en första ledtråd till vad sedimenten kan innehålla, till exempel kan svart färg tyda på syrebrist och stora mängder organiskt material från vattenlevande organismer. Om färgen varierar mycket med djupet på sedimentet så kan miljön ha förändrats under den tid som sedimentet bildades. En av de första saker som händer i labbet är därför fotografering av borrkärnan tillsammans med en linjal och ett par referensfärger. Sedan beskrivs den av Alexey Krylov som använder en färgkarta där varje färg har en egen kod, så att det inte kan bli några missförstånd vad gäller färgbeskrivningen. Provets konsistens och kornstorlek undersöks också genom att det hålls mellan fingrarna eller till och med smakas och känns av mellan tänderna. En del av borrkärnorna hade sand inblandad i sedimentet och en dag gjorde jag och Kathy, handledda av Ted Moore, mikroskoppreparat för undersökning av sådan sand. Provet behandlas då med väteperoxid och lite saltsyra för att avlägsna mikrofossil och silas för att avlägsna små lerpartiklar. Återstoden smetas ut på objektsglas och fixeras med en speciell fixeringsvätska och täcks av ett tunt täckglas. Det preparat man då får kan sedan placeras i ett mikroskop och undersökas. För ett tränat öga kan mineralsammansättningen i kornen, nedslitningen av kanterna och kornstorleken avslöja något om sandens ursprung. Sanden i vårt prov var från en tropisk strand! Det kan tyckas vara märkligt att hitta sådan under den Arktiska isen och mitt i en ocean, men det är inte särskilt oväntat för forskarlaget. Lomonosovs undervattensbergsrygg där vi borrar var tidigare en del av kontinentalsockeln norr om Svalbard och Ryssland och alltså inte särskilt långt från land. Kontinentalplattornas rörelse har sedan gjort att den har förflyttats till den plats den har idag och under den tiden har också det globala klimatet förändrats från varmt till kallt. Tyvärr tycks vi ha missat den bästa badsäsongen med många miljoner år, men det kanske är lika bra, eftersom det var så länge sedan att det fortfarande fanns dinosaurier.
Det mesta av forskningen ombord handlar om mikrofossil. Mikrofossil är skalrester från encelliga organismer inbäddade i sedimenten. Det finns en stor mångfald av organismer som producerar skal och de flesta av forskarna har specialiserat sig på vissa typer av organismer. Kathy och jag tittade på en speciell sorts foraminiferer tillsammans med Mike Kaminski. De var en av de större sorterna och när man hittat dem under en stereolupp kan man plocka dem åt sidan med hjälp av en liten fuktad pensel. Från början hade jag svårigheter att ens skilja dem från kornen och sanden när jag tittade i luppen, eftersom de gör sina skal av små sandpartiklar, men deras sammansättning skilde sig något och de hade en avvikande färg. Det var faktiskt riktigt roligt att leta efter dem i den fascinerande mikroskopiska värld som stereoluppen avslöjade. När jag var klar blev jag ganska imponerad av att se hur Mike snabbt tittade igenom provet på en bråkdel av den tid jag använt och berömde mig för gott arbete, men ändå hittade någon liten bit som jag missat. Sedan identifierade vilka foraminiferarter jag hade plockat åt sidan med bara ett snabbt ögonkast, trots att de för min del såg nästan likadana ut och jag hade ju nätt och jämnt kunnat urskilja att de var något som en gång hade varit levande. Genom att kunna identifiera de olika arterna, så kan forskarna se vilken ålder provet har genom att jämföra med den tid då olika nyckelarter först uppträder eller utrotas. De kan också avgöra ungefärligt klimat och vattentemperatur genom de förhållanden som olika arter föredrar. Några av forskarna jämförde detta med den förmåga som de flesta människor har att när de ser ett foto av en zebra eller ett lejon, så kan de säga att bilden troligtvis är tagen i Afrika för inte allt för lång tid sedan och att klimatet är varmt. Antalet mikroorganismer som tillverkar skal är dock väldigt stort och beroende på typ av organism så kan det röra sig om mellan hundratals och miljontals arter, så jag är trots allt imponerad av forskarnas förmåga att känna igen dem.
Ingemar Pomlin har också visat oss det GSM-system från Ericsson som finns ombord. En container på fjärde våningen som hålls vid konstant temperatur och ett flertal antenner runtom hela skeppet och på däck utgör mobiltelefonsystemet. Genom det är alla mobiltelefoner på de tre skeppen sammankopplade, med bara ett fåtal områden utan täckning inuti de andra skeppen ibland, på grund av stålkonstruktionens egenskaper. Telefonerna är mycket användbara för att hitta folk på fartygen som annars skulle ta mycket tid att leta upp. Kontakten med omvärlden upprätthålls Iridium satellittelefoner som sköts från en annan container och separata antenner och det är genom det systemet jag kan skicka denna text. Bandbredden är dock begränsad och vi har inte Internetanslutning. Ibland saknar jag denna rika informationskälla, men lyckligtvis finns det gott om folk med stora kunskaper att fråga och jag har också med mig ett par böcker för att klara de mest kritiska frågorna när det gäller språk och oceanografi.
Borrningen är nu avslutad och den 5:e september tankades Vidar Viking från Oden inför hemresan. För att göra det var skeppen tvungna att komma alldeles intill varandra, vilket kändes ovanligt, eftersom jag vant mig vid att se Vidar Viking på avstånd. En landgång sänktes ner mellan skeppen och för första gången var det faktiskt borrningsarbetarna som besökte oss. De har gjort ett otroligt arbete, jag vet från mitt besök på borrskeppet att miljön där inte alltid är så trevlig när temperaturen är låg och vinden sveper förbi, men jag har inte arbetat där i tolvtimmarspass varje dag som de har gjort! Nu har dock skeppen skilts och vi stävar mot Nordpolen, som åtminstone nästan är på vägen hem. Vi är nu på väg norrut, men närmar oss faktiskt ändå Trondheim som ligger söder om oss.
Solen som molnbeslöjad skiner över is som brutits av Oden och Sovietskiy Soyoz
Skeppen är bara ett par meter från varandra under tankning. Här står jag på Oden framför Vidar Viking
Erik Zetterberg
