Den 10-16 augusti 2004 Vi mötte de andra isbrytarna, Vidar Viking och Sovietskiy Soyoz, den tionde augusti som planerat. Isen kom först i små isflak, vita överst och med en vackert blå färg undertill. Mängden isflak ökade sedan raskt till dess att fartygen var helt omgivna av is med bara ett fåtal hål, som sjöar i ett vitt landskap av ren is. Det är fascinerande bara att spana ut över isen när fartygen drar förbi och det är lätt att bli som hypnotiserad och bara stå där och glömma allt annat. Jag stannade uppe länge den första dagen vi mötte isen och plötsligt, strax efter midnatt fick jag ett samtal från kommandobryggan om att de hade sett en isbjörn och att min gissning på ”första isbjörnsobservation” var närmast. Jag rusade uppför trapporna till bryggan för att få en titt på den och den var ganska lätt att få syn på i kikaren. Den var aningen mer gul än isen, ganska snabb och verkade utstråla frihet där den lufsade fram synbarligen oberörd ens av det faktum att tre enorma isbrytare stävade förbi i närheten. Priset för isbjörnsgissningen var boken ”High Latitudes” av Gösta Liljequist om svenska polarresor och forskning. Uppenbarligen är isbjörnar mycket vanligare längs iskanten och fem stycken sågs från bryggan under natten, men mycket få har setts sedan vi nått djupare in i isen. Folk och utrustning transporteras nu mellan skeppen. Detta sker antingen med hjälp av helikopter eller en stålkorg som lyfts av den gigantiska kranen i Odens akter. När korgen används måste skeppen komma riktigt nära varandra och får inte röra sig alltför mycket. Men man kan få en bra närbild av det andra skeppet och jag tror att det är en ganska spännande resa oavsett metod. Jag gör det mesta av arbetet tillsammans med min lärarkollega från USA, Kathy Couchon. Tillsammans har vi börjat göra turer runt valda delar av skeppet. Först ut var köket som har försett oss med utsökt mat så här långt. Det mesta av maten lagas ombord och de flesta rätter hör till det nordiska köket. Lagringen för en så lång resa som fyrtio dagar är dock ett problem för en del färskvaror som grönsaker och vi väntas få slut på dem inom loppet av några veckor. Vissa andra saker som mjölk måste frysas in för att hålla länge nog, men en översyn av förråden gör oss övertygade om att vi knappast kommer att behöva svälta. Snarast är det lätt att sätta i sig betydligt mer än hemma, så det är tur att skeppet är försett med ett gym och att det finns gott om trappor som ger oss träning. Vi gjorde också en tur genom maskinrummet. Skeppet drivs av fyra enorma dieselmotorer med en sammanlagd effekt på 18 000 000 Watt eller ungefär 24 500 hästkrafter. Det är mycket kraft, men det finns också mycket is att bryta. I flera dagar nu har vi sett is från horisont till horisont med bara mindre sjöar, sprickor och hål. Bortsett från maskinrummet finns det ett flertal andra rum under däck för att förse oss med allt från elektricitet och värme till färskvatten. Dessutom finns en nödgenerator som kan driva hela skeppet och förse det med viss belysning om alla fyra motorerna på något sätt skulle slås ut samtidigt. Allt detta gör att jag känner mig ganska säker, speciellt med den ännu kraftigare atomdrivna isbrytaren Sovietskiy Soyoz i närheten som gör allt det tyngsta isbrytarjobbet. Igår var jag på mitt livs första helikopterflygning! Det var Kathys första också. Vi blev inbjudna att delta i en av isspaningsflygningarna med bara fem minuters varsel. Självklart tog vi chansen. Vi fick också pröva de klumpiga orangea överlevnadsdräkterna, eftersom de var erfordrad klädsel i helikoptern. Det var storartat! Det gav också ett djupare perspektiv på vidden hos de fält av is som omger oss när de mäktiga isbrytarna förminskades och försvann i dimman när avståndet ökade. Det verkar som om dimma är det vanligaste vädret här uppe och mot slutet av flygturen var det dålig sikt som tvingade oss att återvända, men vi var ändå uppe i nästan två timmar. Under flygturen ritar isobservatören ombord på helikoptern en iskarta som visar isläget i siffror och symboler. Kartan används sedan för att ta reda på vilka isflak som isbrytarna måste ta hand om. Vidar Viking har börjat borra efter bottensediment nu och får inte flyttas mer än ett par meter av isen så det är viktigt att upptäcka potentiella faror i tid. Idag kom det första provet till labbet! Vidar Viking har nått havsbottnen och lyckats hämta upp en liten mängd sediment. Naturligtvis var alla forskarna mycket upphetsade av detta, trots att provet bara var ett par decimeter och dessutom från det översta lagret från havsbottnen som bara kan berätta en ganska kort historia om det förflutna. Men ändå, det här är vad vi alla väntat på och orsaken till att vi är här över huvud taget. Följaktligen var det gott om aktivitet i labbet idag. Dessvärre verkar det vara någon form av problem med att hämta upp mer sediment för närvarande, men låt oss hoppas på en snabb lösning och att fler och äldre bottenprover kommer från Vidar Viking snart! Erik Zetterberg 2004-08-17