Förutom problemen med borrningen var ett stort isflak på väg att närma sig borrplatsen, så skeppen flyttade sig för att komma runt det och sedan driva till en ny borrplats i stället för att ödsla bränsle på att bryta sönder flaket. Under denna färd var Oden tvungen att bryta sig genom några isvallar. Jag gick till fören för att beskåda detta. Isvallarna verkade vara ungefär tre meter från isytan, vilket egentligen betyder att de är ungefär tre till fyra gånger så stora under ytan. Det var verkligen imponerande att stå i fören och titta ner på isvallarna medan Oden använde all sin kraft för att rusa fram och delvis bryta dem, sprickorna spred sig som långsamma svarta blixtar ut över den vita isen och isklumpar kom till liv och liksom vällde ut ur vallarna och längs med iskanten bredvid skeppet. Sedan tog Oden sats igen och gjorde sig redo för ännu en rusning. Till sist gav isvallarna upp helt och stora block av is välte runt på sidorna om fartyget. Fascinerande!
Nästa dag gick Kathy och jag för att besöka teknikerna ombord på Oden medan de gjorde en kopia av en bit borrningsutrustning som gått sönder på Vidar Viking. Det var ett lager som gått av på mitten trots att det var nästan en centimeter tjockt. Men ett glänsande nytt lager var nästan färdigt i närheten. Såvitt jag har hört har det fungerat utmärkt sedan det återmonterats på Vidar Viking.
Dagens höjdpunkt skulle dock vara om Vidar Viking faktiskt skulle lyckas få upp en borrkärna från havsbottnen. Därför var det en del orolig väntan under dagen, men till slut kunde Kate Moran meddela ?Core on deck? via Odens högtalarsystem. Efter det kom nya borrkärnor i en stadig och förtroendeingivande takt.
Två dagar senare var jag full av förväntan. Den här dagen skulle jag åka till Vidar Viking och delta i borrningen och avsåg att använda morgonen till att förbereda mig inför det. Men under frukosten fick jag möjligheten att följa med på en flygtur för att omplacera isbojarna. Isbojarna är GPS-sändare som placeras på isen med hjälp av helikopter. När isen driver kan dess rörelser följas ombord på Oden med hjälp av signalerna sändarna. Den här informationen är mycket viktig, eftersom den talar om vilken del av isen som faktiskt är på väg mot borrskeppet. Sändarnas räckvidd är dock begränsad och för att hindra dem från att driva utom räckhåll måste de omplaceras ibland. Detta var ett sådant tillfälle och mina morgonplaner hade raskt ändrats. Strax befann jag mig på helikopterdäck i färd med att klättra in i en överlevnadsdräkt. Helikoptern flög ut lågt över isen och inom kort såg vi den första flaggan som markerade en av sändarna. Det här var ett stort ögonblick att verkligen få sätta fötterna på isen som jag sett från fartyget så lång tid nu! Bojarna placeras på isvallar för att få god mottagning och vi var tvungna att klättra ett par meter. Vallarna är vackra med små blå sprickor och grottor med istappar inuti. Själva sändaren är i en liten flytande låda och den enda synliga delen förutom lådan är sladden som går till antennen på flaggan. Ingemar Pomlin från IT-avdelningen var effektiv och det tog inte särskilt lång tid att flytta bojarna, men det gav ändå ett par korta ögonblick att hinna uppfatta Arktis skönhet. Vid en av bojarna påminde Ingemar mig om att vi borde hålla ett öga på om det fanns isbjörnar i närheten. Det verkade vara en god idé, eftersom vi var långt ifrån utkiken på skeppen. Även om helikoptern var nära och vi inte hade sett någon isbjörn på flera dagar, var det ändå en lite främmande känsla att tänka på att det i detta månlandskap faktiskt finns stora och potentiellt farliga rovdjur som man måste vara på sin vakt inför. Men givetvis förflöt resten av omplaceringen av bojar utan värre incidenter än att snö letade sig in i mina skor.
Att vara ombord på Vidar Viking är verkligen annorlunda än att vara ombord på Oden. Oden är som ett forskningslaboratorium, medan Vidar Viking är som en industri. Folk bär hjälmar och kängor med tåskydd, golvet är blött, oljigt och halt och den enorma riggen tornar upp sig ovanför allt, ibland hissandes rör högt upp i luften och sänker ner dem i djupet. Efter att ha anmält min närvaro till bryggan fick jag se på hur en borrkärna hanteras efter det att den hämtats upp. Borrkärnan kommer ut ur borrningsröret i ett genomskinligt plaströr. Plaströret lyfts upp på en bänk, inspekteras och märks upp i 1,5 meter långa bitar. Bitarna kapas sedan loss med en rörkap och på ändarna sätts lock med olika färg för ovan- och undersida. Efter det märker man noggrant upp vilken bit som är vilken och undersöker dem. På skeppet genomförs bara ett fåtal icke destruktiva analyser, resten av analyserna görs iland i november då plaströren också kapas på längden. Från ena halvan tas prover för analys och den andra arkiveras. Ett av instrumenten som används ombord på Vidar Viking är ?Multi Sensor Track? där kärnan utsätts för radioaktiv gammastrålning, elektricitet, ljudvågor och megnatism. Beroende på hur dessa förminskas, motverkas, försenas eller mottas, genereras information som lagras i en databas. Om ett andra hål borras i närheten av det första bör informationen från det hålet vara liknande och borrkärnor från det hålet kan passas in så att de överlappar saknade delar från det första hålet. Hur som helst hade jag snart lärt mig en del av rutinen vid borrkärnehanteringen och kunde börja hjälpa till lite grann med det. Jag fick också se hur ?borrgeggan?, en vätska som används för att pressa ner borren i havsbottnen, tillverkas och jag besökte kontrollrummet för borrningen. Alla människor jag mötte var trevliga och tillmötesgående och på det hela taget hade jag en intressant dag på Vidar Viking, men efter ett tolvtimmarspass var det ändå skönt att komma ?hem? till Oden.
Nästa dag var det Kathys tur att åka till Vidar Viking medan jag stannade på Oden. Alla borrkärnor jag hade sett när jag var där var olivgröna, men idag började även sediment med andra färger uppträda. Med största sannolikhet tyder detta på en viktig miljöförändring i Arktis runt Lomonosovryggen för miljoner år sedan. Borrningen nådde också över 200 meter under havsbottnen.
Borrtornet på Vidar Viking med det vita kontrollrummet till höger.
Ingemar Pomlin på väg ner från en isrygg efter att ha satt upp en isboj.
Erik Zetterberg
