Besökare är inte vanliga här, men denna dag väntades några. Ett Herkulesplan från svenska flygvapnet skulle komma med reservdelar till borrningen. Dessutom hade tillfället utnyttjats till att beställa färska grönsaker och frukt. Detta var naturligtvis dagens stora samtalsämne och när det var dags väntade de flesta på däck för att se på. Snart nog dök planet upp på horisonten och svepte förbi lågt och nära skeppen. Mycket imponerande! Kort därefter släpptes paket på ett stort isflak vid horisonten. Alla isflak närmare än så hade krossats av Sovietskiy Soyoz och Oden för att hindra dem från att rubba Vidar under borrningen. En helikopter flög ut för att hämta paketen och kom tillbaka med dem hängandes i en vajer undertill. Paketen släpptes sedan försiktigt ner på Odens akter och öppnades. Jag hjälpte till med att bära ett tag. Uppenbarligen hade landningen inte varit särskilt mjuk, för några gurkor och en melon hade krossats och några mjölkpaket hade deformerats. Det mesta av lasten hade dock klarat sig och vi äter numera mat från himlen. Till sist blev jag tvungen att sluta bära, eftersom jag blev kallad till labbet för att sila efter fisktänder. Ted Moore hade presenterat detta jobb som någonting av det mest tråkiga och tålamodskrävande man kunde tänka sig. Kathy och jag hade givetvis accepterat utan att tveka. Tanken är att ta prover av känd volym, få fram fisktänder ur dem, och analysera tänderna för att få reda på hur gamla de är och hur vattenutbytet mellan oceanerna varit. Denna information erhåller man genom att analysera förhållandet mellan olika isotoper av strontium för åldern och neodymiumisotoper som jämförs med liknande prover från Altanten och Stilla Havet för att få reda på vattenutbytet. Vårt jobb var att lösa upp proverna så mycket som möjligt i hett vatten genom att röra om försiktigt och sila dem genom en 63-mikrometers sil för att få bort material som var mindre än tänderna. Tänderna var dock ganska små och även efter denna behandling var det hopplöst att urskilja vad som var tänder och vad som var små kvarvarande sandkorn utan att använda förstoring. Dessutom måste isotopanalyserna göras i land efter resan. Följaktligen beredde vi ett tiotal prover med en silningstid på cirka tjugo minuter vardera plus tid för att lösa upp och märka, utan att ha möjligheten att se några resultat alls, så arbetsbeskrivningen var inte helt och hållet felaktig. Men på kvällen hade vi i alla fall lyckats slutföra jobbet och det var tillfredsställande nog.
Nästa dag utlovade inte några större upptäckter. Borrningen hade avbrutits kvällen innan på grund av allt svårare isförhållanden och allt rör hade tagits ombord igen. Det skulle visa sig att detta bara var början av en rad motgångar och trasig borrutrustning på Vidar Viking de följande dagarna. Trots att detta var tålamodsprövande och förvärrade kampen mot klockan, så går inte mycket tid till spillo här. I väntan på borrningen utfördes seismik. Seismik går i korthet ut på att sändare och mottagare för lågfrekvent ljud släpps ut bakom båten. Sändaren var i detta fall en luftkanon som sänder ut ljudstötar under vattnet. Ljudet studsar på botten och på alla lager under botten med olika densitet. Man mäter tiden det tar för ljudet att komma tillbaka och får på så vis en bild av hur sedimentet under havsbotten ser ut. Seismikutrustningen släpptes först från Odens akterkran i den solljusa men molniga polarnatten. Sändarna såg ut som en lång randig plastslang och luftkanonen hängde under en gul vinge inte helt olik ett rymdskepp. Det var också mängder av rör, sladdar och tejp som ledde till utrustningen och allt detta måste hållas borta från såväl propellrar som is, så Oden måste röra sig sakta framåt under hela mätningen. Först var sändarens rörelser lite vingliga och ibland kom den nästan upp till ytan och man kunde då faktiskt höra de dova ljudpulserna och känna dem i fötterna. Men det verkar som om allt kom inom tillräcklig kontroll och en hel del bra information har framkommit från mätningarna.
Det är mycket som prövas för första gången här. Jag ska nu berätta om ytterligare en av dem. Isen fotograferas ibland från satellit och bilderna skickas hit. Skeppet får dock inte bilder varje dag och efter ett kort tag har isen drivit iväg från sin ursprungsposition. För att kunna följa skillnaden mellan fotot och den faktiska situationen ett par dagar senare behövs fixpunkter som både kan ses i fotot och positionsbestämmas med helikopterns GPS senare. För att åstadkomma detta skulle radarreflektorer placeras ut på isen, många nog för att synas på ett radarfotografi från satellit och för att hittas av en helikopter som flyger över det vidsträckta och föränderliga islandskapet. Kathy och jag hade turen att bli utsedda att följa med Ulf Hedman, Anders Karlqvist och piloten Sven Stenvall på uppdraget att placera ut reflektorerna. Ulf hade koordinater för några stora isflak lämpliga för reflektorer och snart närmade vi oss ett av dem. Sven lät helikoptern göra ett par små hopp på isen när vi landade för att försäkra sig om att isen kunde bära helikopterns vikt. Strax efter det att vi kommit ut ur helikoptern brast ändå isen något där Kathy klev och det var vatten under. Det verkade dock som om det fanns is under vattnet och att vi hade landat på en av de grunda smältvattenssjöarna som sedan frusit på ytan igen. Men på de flesta ställen var ytlagret starkt nog för oss så vi påbörjade utplaceringen. Varje reflektor är ett par decimeter tvärs över och måste fällas upp och fästas i uppfällt läge med hjälp av små snörstumpar. Sedan fästs en liten träpåle i isen och reflektorn häftas fast i träpålen. Vi hade nittio reflektorer att placera ut på tre ställen och vi prövade olika formationer på varje ställe för att komma underfund med vilken formation som skulle synas bäst från rymden. På första platsen placerade vi dem i långa rader, på den andra platsen placerade vi dem i former som siffran fem på en tärning och på den tredje satte vi ut reflektorerna slumpvis. Att vara ute på isen denna gång kändes nästan som att vara på en annan planet, eller snarare en måne. Det vita, platta vindsvepta landskapet, den klumpiga överlevnadsdräkten och radarreflektorerna som snarare gav intryck av att komma från en satellit än att synas från en sådan, allt detta bidrog till intrycket. Mindre utomjordiskt, men inte desto mindre nervkittlande var det olycksbådande knakandet och lätta buktningen av isytan under mina fötter som stundtals uppträdde när jag sprang fram och tillbaka med händerna fulla av radarreflektorer. Efter några timmars arbete hade alla reflektorer placerats och vi återvände till Oden. Dessvärre var det inte så enkelt att se reflektorerna på den satellitbild som togs emot ombord på grund av den kompression som behövs för att skicka dem via den smala bandbredd vi har på mottagningen här, men åtminstone vissa av dem kunde hittas och märkas ut av personal iland.
Dagen därpå återupptogs borrningarna på en ny plats, så det är sannolikt att fler och äldre borrkärnor hämtas upp snart.
Här silar jag efter tänder i mångmiljonårigt arktiskt sediment.
Seismikutrustningen släpps ned bakom skeppet
Radarreflektorer placeras ut.
Erik Zetterberg